“Ta chansen att återfå livsbalansen?”


“Det handlar om balans” skriver någon intill en bild som likställer balans intaget av härdade fetter och konstgjorda bakelser, på raffinerat socker, i förhållande till några stackars blad av isbergssallad som, av färgen att döma, knappt verkar ha mött solens ljus alls. Hejaropen, i form av antal likes, översvämmar kommentarsfältet. Samtidigt översvämmar det mig. Översvämmar mig att majoriteten av följarna verkar glada, ja nästan lättade, över att det stoltseras med näringsfattiga produkter. För det finns något befriande i att någon annan rättfärdigar ens mindre bra beteenden? Något befriande i att det påstås att det inte fokuseras på kost eller utseende. Jag tänker dock, för mig själv, att det kanske är precis tvärtom. Att de som använder balans synonymt med mängden raffinerat socker i förhållande till mängden salladsblad gör just det; endast fokuserar på kost och utseende. För vad innebär balans, egentligen? 

Har du någon gång gått balansgång? Vänt upp och ned på en bänk under idrottslektionerna i lågstadiet för att spatsera på den smalare plankan på undersidan? Det har jag. Många gånger. Som barn gick de flesta relativt säkert över dem. Det var knappast en utmaning då. Med åren är jag övertygad om att det förefaller mer utmanande för de flesta av oss. Kanske även för de som idag är just barn?

För liksom med bänken har vi, som samhälle, vänt upp och ned på saker? Vi spatserar därför nu på den styva linan - där risken att falla är hög. Kanske håller vi på att tappa balansen? Åtminstone har vi nog tappat förståndet när det gäller hur vi definierar ordet balans; att vi definierar det.

Jag upplever nämligen att debatten om livsbalans främst fokuserar på att vi bör äta raffinerat socker och blanda ut det med lite grönsaker. Ja, alltså inte att vi bör strö socker över grönsakerna utan att vi bör äta det vid olika tillfällen. Att det liksom är nödvändigt för att skapa livsbalans och att det också är tillräckligt.

På samma sätt som jag aldrig menade att man bör strö socker över grönsakerna, vill jag inte heller strö salt i såren när jag påstår att jag upplever att det idag finns en slags stolthet i att äta näringsfattigt - att det ofta premieras i såväl sociala medier, som på middagsbjudningar och i diverse fikarum. Man "shamear" de näringsmedvetna, säger åt kollegor att unna sig ordentligt med fokus på sötsaker, skämtar bort sina egna och andras destruktiva beteenden och förbiser riskerna överkonsumtion av tomma kalorier kan medföra? 

Jag generaliserar förstås, men anser att samhällets generalisering av begreppet balans är vidare än den jag just gjorde samt att min generalisering, i motsats till den, är befogad.

Undersökningar visar nämligen att mer än hälften av den svenska befolkningen är överviktig eller fet. Sjukskrivningarna ökar till följd av psykisk ohälsa och stress. Samtidigt ökar antalet som drabbas av välfärdssjukdomar som diabetes typ-2 och av andra sjukdomar som sköldkörtelrubbningar, reumatism eller MS. Majoriteten av oss lider av magproblem som IBS, chrons eller glutenöverkänslighet. Samtidigt toppar vår huvudstad listorna över “de mest singeltäta städerna i världen”. Dejtingapparna bör göra oss mer tillgängliga nu än då. Ändå har ungdomar aldrig haft så lite sex som de har idag. Vi rör på oss mindre, men äter mer. En ekvation vars termer inte utgör “summan” balans? En utveckling som skulle kunnat vara positiv i måttlig mängd tenderar att bli destruktiv. När glömde vi bort vad vi som art behöver för att må bra och för att leva? 

Jag säger inte att vi behöver omdefiniera innebörden av balans. Snarare att vi behöver "o-definiera" det. Jag tror att vi behöver beakta det ur ett större perspektiv. Väga in faktorer som sömn, stress, relationer, kost, andning och beröring i förhållande till varandra och till varje unik individ. Jag är övertygad om att balans utgörs av mer än att se till äta både raffinerat socker och någon grönsak; att vi behöver beakta flera faktorer för att skapa hormonell balans inuti vår kropp - för att må bra, på riktigt. 

Med obalanser inuti kan både psyket och fysiken påverkas negativt. På sikt skulle det kunna tänkas leda till både inflammatoriska tillstånd och livshotande sjukdomstillstånd. Väsentligt blir därför vad vi kan göra idag för att minska riskerna för det?

Detta vill jag jämföra med hur man bakar en kaka (ja, inte på raffinerat socker och näringsfattiga mjölsorter utan bönbrownie vars recept jag gärna delger er). Om du häller i för mycket av någon ingrediens riskerar du att få en oätbar kaka. Med lite tur kan du skapa goda resultat utan mått, men det till priset av att du faktiskt inte vet hur resultatet blir. Det kan kosta dig både tid och pengar. Även om du inte kan garantera resultatet genom att följa receptet ökar du dock dina chanser att den blir bra. Tänk dig att kakan du ska baka är din kropp. Genom att först mäta (dina värden) kan du minska riskerna för obalanser och för dåliga resultat som kostar dig mer än bara tid och pengar.

För; “det handlar om balans” skriver någon och jag säger inte att det inte gör det. Istället är jag beredd att hålla med - jag är helt övertygad om att välmående handlar om balans. Dock vill jag justera ordets innebörd. Inte omdefiniera utan o-definiera det. För jag är övertygad om att balans är betydligt mer än relationen mellan intaget raffinerat socker i relation till antal salladsblad. Övertygad om att det är något som uppstår inuti oss och som påverkas av relationen mellan en mängd olika faktorer och att det är individuellt vad som är balans för var och en av oss. Om vi väljer att se kroppen som bestående av en hel del är jag övertygad om att vi kan få just det; en hel del. Går du på chans eller skapar du balans?